Var han verkligen sådan?

Denna novell är publicerad i novellsamlingen; Nybakat 2017 Tio vinnande berättelser. Nybakat är en antologi med noveller  som är börjor till längre berättelser och som placerade sig i BoDs novelltävling 2017. Min novell är avstamp till min senare utgivna roman; Bilden av en lycklig familj.

 Lars har läst inläggen på Bennys tidslinje kvällen innan, irriterat sig och förundrats, ändå öppnar han Facebook och läser en gång till. Han vet att inget nytt kommit till, men kan ändå inte motstå att läsa.

Skånelandskapet sveper förbi utanför bilfönstret. Marie håller ratten i ett stadigt grepp, när Skodan rusar fram på motorvägen. Lars stryker henne över knäet, men hon släpper inte vägen med blicken. Såhär dags skulle han varit långt ifrån Skåne och glidit fram på slingriga landsvägar i Amazonen. Marie hade säkert följt med, om hon haft tid. Solen skulle ha borrat sig in genom framrutan och gjort sportratten brännhet. Perfekt väder för en åktur med rutorna nervevade och vinden som enda aircondition. Det hade blivit en sista tur innan han tvättat och putsat både krom, lack och kupé, för att sedan täcka över bilen med ett skynke inför vintern. En åktur han planerat länge. Amazonen fick stanna hemma, till förmån för Skodan som har bättre lastutrymme.

Musiken strömmar ur bilstereon på låg volym, kanalen med rockmusik. Marie har vridit ner ljudet så att det knappt hörs, men han vet ungefär vilka låtar som brukar spelas. Han vill skruva upp ljudet och trumma i takt med musiken, men låter bli. Istället följer han bilarna, på motorvägen, med blicken. De skyndar fram, som ilande myror i stackens gångar. Om ändå tiden kunde dra fram lika fort. Höga vindkraftverk mal långsamt ute på åkrarna. De vänder honom ryggen och ser ut att vara i sina egna tankar. Deras rotorblad segar sig runt i snigelfart i kontrast mot motorvägens snabba trafik.

Han drar upp solglasögonen i det geléspretiga håret och gnider skäggstubben. Mobilen vilar på högra låret, medan hans tumme sveper över displayen. Han klickar på Bennys profil och läser att han var född i Malmö 1976, vilket Lars redan vet såklart, liksom att han var gift med Katarina. Henne, har han aldrig fått något riktigt grepp om. Det enda han vet är det mamma berättat, att Katarina hade migrän med jämna mellanrum och arbetade med forskning av något slag.

Benny har varit med på Facebook sedan 2008, själv gick han med först nyårsafton 2010. Det var inte Benny som fick honom att fatta det beslutet, utan några kollegor på jobbet som omväxlande diskuterade renovering av sina Volvo P1800 och la ut bilder på sina praktexemplar. Kollegorna hade lagt ribban högt. Bilarna skulle se ut att vara i nyskick. Vid den tiden var hans eget renoveringsprojekt bara en dröm. Han var grymt imponerad av deras arbete. Men P1800 är bara för snobbar som Helgonet. Själv är han mer rallytypen och därför blev det, efter mycket funderande, en Volvo Amazon 123GT. Ambitionen var minst lika hög som kollegornas. Hans mål var en racingamazon i superperfekt originalutförande.

Han scrollar vidare och får syn på Bennys vänner. 321 stycken. Vem i hela fridens namn är alla de? Så många människor känner han ju inte ens själv. Bennys inlägg är välskrivna med många detaljer, själv gör han korta, med många bilder. Folk ska ju orka läsa dem också. Han har inte kollat igenom sina egna inlägg, men gissar att de flesta handlar om Amazonen, Leos fotbollsmatcher eller kompisars renoverade fordon.

Han tittar ofta på Facebook. Där kan han grotta ner sig i intressant teknik, juniorfotboll och visa upp sitt kunnande, när han själv skriver eller kommenterar andras inlägg. Benny har haft helt andra och för honom obegripliga mål. Han har bara skrivit om dagisfröknar och nybyggda kojor. Det mest konstiga är att folk gillar det.

Själv får han inte så många kommentarer eller reaktioner på sina inlägg som Benny, men å andra sidan är det ju helt andra läsare han vänder sig till. Inte de som skickar kramar och hjärtan. Faktiskt har han aldrig kommenterat något av det som Benny skrivit, än mindre gillat det. Benny däremot, har kommenterat ett av hans inlägg. Det var för ovanlighetens skull ett personligt inlägg. Efter lång tids vånda och ständiga påtryckningar från Marie, hade Lars äntligen kommit ut på en löprunda. Han sprang nästa en mil, trots mjölksyran sprutade och smärtan höll på att knäcka honom. Han var stolt. Äntligen var han på gång. Arbetskollegorna liksom vännerna, tyckte att han var duktig, gav honom många likes och kom med glada tillrop om att kämpa på. Den nyss funna lyckan gick upp i rök, när han läste Bennys kommentar: Hur länge ska detta hålla? Och en sarkastisk emoji. När han sedan frågade vad han menade med det, kom svaret: Hihi och en ny jävla garvande emoji. Inte konstigt att träningslusten var som bortblåst. Det blev en halv löprunda till, den absolut sista. Så typiskt Benny. Bara han kunde förstöra glädjen på det viset.

Marie sneglar mot mobilen.

"Vad tittar du på?"

"Inget särskilt, bara Bennys Facebooksida."

"Nu igen? Vad är det som är så intressant med hans Facebookande?"

Han fnyser till.

"Vet inte. Vill bara kolla."

Hon drar efter andan och kliar bort några irriterande dammkorn från näsan.

"Saknar du honom?"

Lars skakar på huvudet.

"Knappast. Vi har ju inte hörts av de senaste, typ, tjugo åren. Om han snackade lika mycket strunt som på Facebook, vet jag inte ens om det spelar någon roll."

Precis då inser han det faktum att han aldrig mer kommer att få någon vettig kommentar av Benny, inga sarkastiska heller för den delen. Han tvingar sig att titta på motorvägens målade streck en stund, innan han scrollar vidare.

Han stannar upp och kollar ett inlägg från september året innan. Det verkar inte speciellt intressant, men tränger effektivt undan alla funderingar på hans och Bennys relation. En bild på poolen, med utsikt över landskapet i bakgrunden och med texten:

I dag har det varit en alldeles underbar och helt vanlig dag. Tidigt dopp i poolen. Kallt? Jovisst, men uppfriskande. Det blev 40 längder och det känns gott i magen. Med fleecepläden över axlarna och en lyxig frukost på uteplatsen, kan man njuta gott. Doftpelargonen blommar fortfarande med rosa citrusdoftande klasar i sin blå kruka, trots att säsongen snart är över. Jag är så lycklig. Grabbarna har det fint om dagarna, tack vare den fantastiska barnomsorg vi har i kommunen. Benjamin har haft en härlig dag tillsammans med sin favoritfröken, Malin. Hon har lärt honom två nya bokstäver. Joel har också haft en utmärkt dag, men bäst var nog det efterlängtade mötet med vår granne, Mimmi, hemma på gatan. Hoppas ni alla har haft en lika underbar dag som vi.

49 gilla och tolv kommentarer har han fått, glada emojier, njutande emojier, emojier med solglasögon och ett antal hjärtan tillsammans med kommentarer som: Vilken lyxlirare, Passa på och njut och Krama barnen.

Lars gnuggar sig i pannan. Hur kan man skriva såhär mycket om fullständig nonsens? Det är väl en sak att skriva om vad man gör på morgnarna, om man nu vill berätta för trehundra pers att man är knäpp nog att bada i september, men att visa upp sin pool är väl lite magstarkt. Han skakar på huvudet. Det handlar förstås bara om att visa hur mycket pengar man har. Men så blir han tveksam. Har han själv lagt upp några bilder på sina grejor? Han försöker minnas. Han har faktiskt lagt upp flera bilder på Amazonen, men det är ju en helt annan sak. Den är också värdefull, men inte på det sättet. Den är ju ingen skrytpryl direkt.

De har precis lämnat motorvägen. Skodan glider fram på den slingriga landsvägen i 70 kilometer i timmen, när de passerar genom en dunge. Löven har släppt från träden och samlats i rödbruna drivor på asfalten. Utanför ligger åkerfälten som ett rutnät av omväxlande slitna bastmattor och finharvad brun manchester. Han får en bitter smak i munnen. Fälten ser ut som farsans jordbruna flower-powerbrallor. De som överlevde som arbetsbyxor långt in på åttiotalet.

Utsikten kunde ha varit vacker. En annan dag hade han förmodligen njutit av åkturen, men nu vill han att hon ska svänga av mot Landskrona och vidare mot båten till Ven. De kan ta en lång promenad över ön och titta på absolut ingenting. Kanske stanna till på en restaurang och ta en bit mat, men Gps:en fortsätter ihärdigt att lotsa dem från en vägkorsning till en annan. Om en stund är de framme vid Bennys och Katarinas hem i Toftaby, dit de flyttade för knappt 19 år sedan. Toftaby bör vara som vilket samhälle som helst på den skånska landsbygden. Den enda skillnaden är att hit flyttar man för att komma ifrån sin släkt, sitt föräldrahem och för att få en ökad livskvalitet. Bara ett mirakel kan stoppa resan nu.

Lars kastar ett öga på mobilen. Kanske ringer den snart och någon säger att han måste vända om, för det är något viktigt. Leo, eller kanske hans lärare, behöver få tag på honom. Det knyter sig i magen. Det behöver inte ha hänt något allvarligt, bara en lättare magsjuka eller förkylning. Eventuellt någon på jobbet han måste hjälpa att lösa det där problemet som bara han fixar.

Telefonen är knäpp tyst.

Marie släpper vägen med blicken en kort stund.

"Du måste sortera grejorna", säger hon med visst eftertryck.

Han gnuggar ansiktet och stönar.

"Men jag vet över huvud taget inte vad där finns. Benny hörde ju aldrig av sig. Jag kände dem knappt. Hur ska jag kunna sortera?"

"För att bara du kan göra det."

Det är hans uppgift att ordna upp Bennys saker. Det hade varit samma sak om det hade gällt honom. Tanken på att Benny river runt och sorterar hans och familjens saker är obehaglig. Vid närmare eftertanke hade Benny aldrig ställt sig och sorterat. Han hade beställt dit en container och skickat iväg alltihop.

Katarina dyker upp på Lars näthinna. Hon gräver i hans och Maries byrålådor.

"Kom älskling, här är kanske något fint vi kan spara, fast det mesta är så ofräscht. Ska jag lägga det till loppis?" hade hon sagt.

Lars kan se hennes tillskrynklade ansikte och de långa, spretande fingrarna som håller dukarna i hörnen, som om de var smittade med något virus. Benny skulle naturligtvis svara:

"Släng det. Är det verkligen någon som är intresserad av det där?"

Men Leos saker då? Skulle Benny kastat dem också, eller skänkt dem till loppis? Lars skruvar sig vid tanken på att de gör sig av med Leos leksaker, samtidigt är det helt otänkbart att de tar hem grejorna till sina egna grabbar. Han lutar huvudet mot nackstödet och gnider pannan.

"Tycker du att det är så jobbigt att ta itu med alla sakerna, kan vi väl bara skänka dem till välgörenhet", säger Marie. "Du behöver inte anstränga dig, bara lägga sakerna i lådor och säckar."

"Men jag kan ju inte bara slänga sakerna! Benny skulle säker gjort det. Men inte jag."

Hon rynkar pannan och sitter tyst en stund. Till slut säger hon:

"Okej, men då föreslår jag att vi tar en sak i taget. Vi börjar med köket. Jag har tänkt på en sak, kanske finns Rosenthalservisen där. Om inte, får vi titta i kartongerna med Maj-Britts saker, när vi kommer hem. De står hemma i källaren. Jag är nästan säker på att Benny och Katarina tog kaffekopparna, när Maj-Britt flyttade."

Rosenthalservisen?! Lars sträcker på sig och blänger på henne.

"Självklart gjorde de det! Det är väl inget att hymla om, att de alltid har tagit det bästa. Vissa drar vinstlotter här i livet och det finns faktiskt en förklaring till det. Roffar man åt sig hela tombolasnurran får man också alla vinstlotterna. Det kan vi väl vara ärliga och erkänna äve…"

Han river med naglarna mot jeansen, medan bootsen trummar mot bilgolvet. Han borde ha tagit en cigarett innan de åkte.

På vardagarna röker han inte särskilt mycket. Det kan gå flera timmar utan att han tänker på cigaretter, till och med hela dagar om han är upptagen med något viktigt, som Leos matcher, eller när han skruvar på Amazonen. Men sluta helt vill han inte, kvällscigaretten är helig. Då går han ut på baksidan av huset, sätter sig på trappan och röker. Då kan han vara för sig själv, koppla av, glädjas åt saker han gjort tillsammans med familjen, eller fundera ut en strategi för Leos fotbollsträning.

Nu hade han behövt den där cigaretten.

"Kan du inte glömma det där nu och bara göra det du ska?" säger hon.

Han suckar.

"Men Benny har alltid flutit fram på en räkmacka och bara gnällt. Han har aldrig någonsin velat anstränga sig, eller ens varit tacksam, bara tagit andras hjälp för given. Vet du, det värsta är nog att han trodde att framgångarna var hans egen förtjänst."

Marie stryker honom lätt över handen, utan att släppa koncentrationen på vägen. I sin förtvivlan vill han spontant dra undan den, men hejdar sig. Han sluter ögonen en stund och njuter. Vad skulle han göra utan henne? Bara hon kan ge honom den här känslan. Låt den aldrig ta slut.

Han hinner knappt fullborda tanken förrän hon släpper hans hand.

"Jag kände honom inte alls", säger hon. "Var han verkligen sådan?"

Lars blåser ut luften i en fnysning och rycker på axlarna.

"Hur ska jag kunna veta? Han hörde ju aldrig av sig."

"Jag vill veta mer om honom. Vad är det exakt du irriterar dig på? Du är upprörd över att han aldrig hörde av sig, men du har aldrig velat träffa honom, vad jag har förstått. Kan du förklara?"

Han pressar ihop läpparna och förblir tyst. Situationen är bekant. Han försöker förklara, men ingen förstår. Den stora skillnaden är att nu sitter det faktiskt någon bredvid honom som lyssnar och som vill förstå, men då är orden puts väck.

Mörka moln lägger en grå skugga över vägen. En tung lastbil kör med hög fart i motsatt riktning. Skodan kränger till av vinddraget och Marie parerar med ratten. Lars rycker till. Mobilen halkar ur hans hand och landar på gummimattan med en duns. Något griper tag i honom och vrider om. Han ser den hoptryckta Volvo V70:n framför sig, trots att han kniper ihop ögonen. Sedan hör han den store polismannen, hemma vid köksbordet, säga:

"Av någon okänd anledning kom bilen över på motsatt körbana. Smällen var kraftig. Det fanns inget vi kunde göra, när vi anlände till olycksplatsen."

Han minns kvinnan bredvid, som såg ut som en liten mus och höll kaffekopp och fat med båda händerna. Sådär som bara riktigt trygga människor gör. De som vilar i något större. Han ser att hon räcker honom sitt kort och säger:

"Jag finns tillgänglig, om ni känner att ni behöver prata med någon."

Han hör sig själv svara:

"Jag tror vi klarar oss fint."

Hon var inte helt övertygad.

"Ni vet var jag finns. Tveka inte att ringa, om ni behöver mitt stöd."

Gråten pressar på och svider, men det kommer inte en tår.

Marie släpper efter på gasen och lyckas sänka farten precis innan de passerar 50-skylten i Toftaby. På höger sida av vägen ligger ett grönområde, med täta buskar och träd. En trygg fasad, som avskärmar trädgårdar och lekande barn från trafiken. På vänster sida mörka tegelhus med brunlaserade trägavlar, 70-talets boendeideal för välbärgade medelklassfamiljer.

Lars plockar upp mobilen från golvet och slår numret till deras mamma. Några signaler ljuder. Den närmaste tiden efter att Maj-Britt lämnat Sverige hade de rätt så bra kontakt, men det blev allt längre mellan samtalen. Undrar om hon haft någon kontakt med Benny den senaste tiden. Signalerna går fram, så mobilen är påslagen. Hon borde förstå att det är viktigt. Till slut går mobilsvaret in och han tar ansats för att säga något, men hejdar sig. Han trycker bort samtalet och stoppar ner mobilen i fickan.

Marie svänger in på huvudgatan genom Bennys och Katarinas bostadsområde.

"Titta så fint", säger hon och nickar mot blomsterarrangemangen som trängs i rabatterna utåt gatan.

"Mmm."

Singelstensgångar kantade med små välklippta häckar, sträcker sig längs husen och framför varje entrédörr ligger husägarens egna kortklippta golfgreen. Allt fullt synligt från deras välputsade villafönster. Här sitter man alltså i familjens slutna rum och blickar ut över något som liknar en blandning av golfbana och kyrkogård. Tankarna går med ens till Benny, som just nu, ligger i ett köldfack någonstans. En darrning löper från tårna och ända upp till hårfästet.

"Det är alltså här de har bott, för att få ökad livskvalitet", lyckas han får ur sig fast rösten knappt bär.

Marie rycker på axlarna.

"Detta är kanske paradiset på jorden. Vad vet jag?"

En Porsche och en Mercedes som står uppställda på uppfarten till ett av husen glider förbi hans medvetande, men han orkar inte bry sig om varken inköpspriser eller modeller.

Marie kisar och spanar efter numren på husen.

"Där måste det vara", säger hon och pekar på den vita villan uppe på backkrönet.