Starta om

Det är så lätt att säga, varför lämnar du honom inte. Även om hon till sist gör det, kommer troligen det förgångna ikapp henne när hon minst anar det. Kanske precis då hon bestämt sig för att starta om.

Detta är mitt bidrag till i Ariton förlags E-bok; Över en fika med påtår.

Dörrklockan var sliten. En gång i tiden hade den pinglat högt och ljudligt. Nu hördes bara ett dovt klickande ljud. Jag sköt upp trädörren och lät Sofia stiga in. Äntligen hade vi tid och ro att vara tillsammans, bara hon och jag. Det hade varit en tuff tid och nu kunde det bara bli bättre. Doften av rostade kaffebönor och kardemumma fick Sofia att stanna upp och ljudligt dra in luft genom näsan. Hennes röda Conversekopior trampade på stället medan blicken svepte över lokalen. Slutligen satte hon fart mot bordet längst in i caféets högra hörn. Vid bordet intill satt ett yngre par och höll varandras händer. Med benen slingrade kring den utsnidade trästommen satt de och såg varandra djupt i ögonen. De reagerade inte ens när Sofia trängde sig förbi. Bordet längst in var Mickes och mitt gamla stambord. Om situationen varit annorlunda hade vi satt oss där. Jag hade berättat för henne om sådant som hänt tidigare och förmodligen blivit både nostalgisk och pinsam.

Jag gick bort till fönstret och vinkade till henne att komma. Hon tittade frågande på mig en stund, ryckte på axlarna och gick med studsande steg tillbaka. I en mönstrad soffa intill ena väggen satt en fyllig äldre dam nedsjunken i de välstoppade dynorna. Mitt emot, en mager kvinna i ungefär samma ålder. Hennes fotriktiga snörskor trummade mot ekparketten och blicken flackade omkring, medan hon maniskt flätade fingrarna. De avbröt sitt samtal när Sofia gick förbi.

"Fick du inte sitta där." sa den fylliga på bred skånska och la huvudet på sned.

Sofia tittade på henne, men svarade inte. Kvinnan vände sig mot mig istället och lyfte sin lattemugg.

"Kan rekommendera den här, hasselnötssmak, verkligen god." Hon lutade sig fram och sänkte rösten. "Kanske lite dyr, men smakar fantastiskt."

Jag log och nickade. De rustika trästolarna med hård sits fanns fortfarande kvar. Jag plockade upp mobiltelefon, plånbok och hängde jeansjackan på en av de mörka stolarna. Caféet hade en stil jag alltid gillat. Nu var jag mest fascinerad över kontrasterna, mötet mellan gammalt och nytt. De ljusa akvarellmålningarna mot den mörkbruna väggpanelen. Den höga, mörka trädisken med gamla kakfat fyllda av cupcakes och småkakor bredvid den moderna glasdisken med tårtbitar och bakelser. Trots ett nytt koncept hade man lyckats behålla den speciella atmosfären. Den moderna kaffemaskinen hade en gammal design och smälte in bland övriga detaljer, ja till och med mjukglassmaskinen var så diskret placerad att den inte störde intrycket.

"Vad vill du ha, kaka och en läsk?"

"Glass", sa Sofia och slickade sig om munnen.

"Du kan få både glass och kaka om du vill."

"Bara glass."

"Ingen läsk då?"

Hon tvekade och tittade på mig en stund.

"Nej tack, bara glass."

Tjejen bakom disken tvättade händerna och torkade dem på en vit frottéhandduk. Hon strök bort några smulor från förklädet och vände sig mot mig. Jag lutade mig in mellan kakfaten.

"En kaffe latte och en mjukglass."

Tjejen laddade kaffemaskinen som gav ifrån sig små pysande ljud, sedan fyllde hon en bägare med glass. Jag mimade till Sofia borta vid fönstret "STRÖSSEL?" Hon skakade på huvudet och den mörka fiskbensflätan dansade på ryggen. Hon pekade på flaskorna med topping.

"Häll på lite chokladsås också."

Tjejen hällde på lagom mycket av den sega såsen som snabbt spred ut sig, rann ner över glassen och stannade vid bägarens kant. Kaffemaskinens pysande ljud hade nu övergått till ett aggressivt fräsande och kaffedoften spreds i lokalen. Hon hällde på den skummade mjölken med van hand och ett mönster, som fick kaffet att se ut som ett konstverk, trädde fram på ytan.

"En kaffe latte och en mjukglass, varsågod."

Jag dröjde mig kvar vid disken för att se på Sofia. Hon tittade sig omkring, på kakdisken, möblerna och cafébesökarna. Den fylliga damen mötte hennes blick och log. Vad stor hon hade blivit. Fortfarande barnets naiva inställning till livet, men ett knivskarpt sinne och ibland kommentarer som fick mig att häpna. Först nu tänkte jag på det. Sofia strök handen över den solbrända pannan och kliade på den torra sårskorpan vid tinningen. Den häftiga cykelturen hade fått ett abrupt slut när plastpåsen som hängde på styret åkte in i framhjulet. Hon såg ut som om hon varit i bråk och fått ett rejält kok stryk. Det knöt sig i magen när det förflutna hann ikapp mig.

"Vilken fin fläta du har, gumman. Vem har gjort den?"

"Felicias mamma. Fast jag tycker bättre om när du gör det, även om den inte blir lika fin. Du drar inte så hårt."

Jag vände bort huvudet, låtsades titta ut genom fönstret och blinkade hårt. Sofia petade upp lite glass på plastskeden och förde den mot munnen.

"Har du haft roligt? Vad har ni gjort de här dagarna?" sa jag.

"Vi har åkt karusell och ätit röda korvar. Felicia vann en stor nalle i ett sådant stånd man skjuter ner saker med ett gevär, fast det var hennes pappa som sköt ner den där saken. Sen tappade Felicia bort sin ryggsäck och då blev hennes mamma jättearg och sa att hon skulle vara rädd om sina saker. Sedan hittade jag ryggsäcken och Felicias pappa sa att jag borde bli detektiv. Jag hittade den utanför en mysig restaurang där vi åt kvällsmat och Felicias pappa sa att det var tur att ryggsäcken kom bort annars hade vi inte hittat den där restaurangen som han sa var så romantisk. Han kramade Felicias mamma och hon tyckte han var en tok." Plötsligt hejdade hon sig och bytte samtalsämne. "Mamma, var ska vi ha mitt födelsedagskalas?"

"Hemma antar jag. Varför frågar du det?"

"Jag menar, kan jag ha lika roliga kalas nu när vi bor i lägenheten?"

"Det kan du säkert ha. Vi har ju den stora gården utanför. Där kan man ha jätteroliga kalas och med dina underbara kompisar blir det fantastiskt, jag lovar dig."

"Felicia ska inte ha något kalas, hon ska åka till Disneyworld." Sofia tog en paus och studerade mig noga innan hon fortsatte. Jag tog en klunk av latten. "Hon frågade om jag ville följa med." Strupen snörptes ihop och jag fick plötsligt svårt att andas ut. "Men jag tackade nej."

"Okej?"

Jag tittade på henne med illa dold förvåning.

"Jag sa att vi ska åka bort själv." Hon sträckte på sig och torkade bort lite chokladsås från mungipan.

"Varför sa du det?"

"Jag vill inte följa med. Hon är faktiskt ganska snobbig."

"Jaså", sa jag.

Hon fortsatte äta av glassen.

"Vad gjorde du när jag var med Felicia?"

"Inget särskilt, det har varit ganska tråkigt väder. Lasse tittade förbi en stund igår."

"Vem är det? Har jag träffat honom?"

"Ja, men det är längesedan. Han och pappa var klasskamrater i grundskolan. Vi satt och pratade hela kvällen, åt fiskpinnar och potatismos."

Hon la ifrån sig skeden och tittade länge på mig.

"Har han sovit hos oss? Är ni ihop nu?"

"Va? Nej absolut inte, han ville bara prata lite." Sofia stirrade ner i den vita marmorskivan. Hon var på väg in i sin drömvärld dit hon så ofta tog sin tillflykt. "Du behöver inte vara orolig, älskling." Jag smekte hennes kind och sökte ögonkontakt utan att lyckas.

"Fungerar den nu?" Hon pekade på mobilen på bordet utan att se på mig.

"Ja, jag lämnade in den och fick den lagad. Hur så?"

"Vad hände med den egentligen?"

Jag höjde muggen och tog ett par klunkar till.

"Varför undrar du det? Den åkte i golvet. På jobbet. Jag tappade den i en stentrappa, när jag slängde upp väskan på axeln. Det har jag ju berättat."

"Blev hela skärmen mos då?"

Jag ryckte på axlarna.

"Iphone har känsliga displayer. Men den funkar nu i alla fall. Ska du äta upp din glass?"

"Felicia har fått en Iphone med rosa Hello Kitty-skal. Jag ska säga åt henne att vara försiktig med den."

Hon fingrade på sårskorpan i pannan.

"Peta inte på den, tids nog faller den av. Gör det ont?"

Jag tog hennes hand och försökte hålla kvar den. Hon drog den åt sig, reste sig och gick sakta mot utgången. Återstoden av glassen låg som en smält sörja med ränder av choklad på bägarens botten. Jag svalde det sista, av den nu kalla latten, innan jag reste mig. Längst in i caféet satt mannen ensam kvar och stirrade ut i luften. De båda äldre damerna diskuterade hetsigt något som inte gick att höra. Den fylliga hade glidit längst fram på soffkanten och satt lutad över det låga soffbordet, medan hon väste fram något mellan tänderna. Den magra hade rätat på kroppen och betraktade henne med en trotsig min, likt ett barn som envist försökte få sin vilja igenom. Vid dörren vände Sofia sig mot mig och pekade mot tinningen.

"Den blödde igår och Felicias mamma tvättade med sådant medel man gör rent sår med. Det gjorde jätteont."

Jag ville säga att jag tyckte synd om henne, men istället sa jag "Berättade du om cykeln?"

"Nej."

"Varför inte det?"

"Hon frågade inte."