En rosa papperslampa

Vissa människor fattar inte att det är kärleken till en annan människa som är det absolut viktigaste. Tyvärr är Liv en av dem. Har man funnit någon som man är beredd att dö för, håller man fast vid denne och ger inte upp. Tids nog kommer hon att förstå. Arnold Klöver svär en ramsa över Liv, medan svettpärlorna tränger fram i pannan. Han försöker andas lugnt och fokusera på uppgiften, men bristen på syre gör honom yr. Hjärnan är just nu hans värsta fiende.

Byxorna av syntetmaterial har ett vackert fall, trots att de var på rea. Nu glider de mot balkongräcket, när han försöker pressa sig bort från betongpelaren. Jackan har han glömt att ta av och drar försiktigt ur armarna, innan han släpper den bakom sig. Han vinglar till och parerar med överkroppen. Tänk om han råkar ramla ner. Det vore ett förbannat fiasko. Folk skulle samlas utanför avspärrningen, titta medkännande på hans mosade kropp och konstatera – Stackars sate, av en händelse halkade han. Ingen skulle förstå.

Det är konstigt, men trots omständigheterna kan han inte låta bli att beskåda den makalösa utsikten. När han var liten kunde han stå där i timmar och se ut över husen och ända bort till kyrkan. Den väcker något till liv inom honom, ett minne från en gudstjänst för länge sedan, en kärleksfull mor som kramar hans hand och en naiv tro på villkorslös kärlek. Den påminner också om hennes begravning flera år senare. Nu ligger kyrktornet inbäddat i grå dis och gör utsikten ful och trist.

Flaxandet kommer så nära honom att han känner luftcirkulationen vid sin vänstra arm. Duvan landar på platta fötter. Den bylsiga fjäderdräkten vajar en stund innan kraken hittar balansen.

"Schas." Fågeln lägger huvudet på sned och ger honom en ironisk blick. Du vet att du inte kan flyga, va? "Schas! Förbannade idiot."

Duvan ser skeptisk ut.

Regnet faller som tunn chiffong och gör hans byxben genomvåta. Han kan nätt och jämnt skönja sandlådan och bänkarna nere på marken. Det var där de satt, bredvid varandra, han och Liv. Hon hade en röd klänning under yllekappan och tunna strumpor. Vinden fick hennes lockar att fladdra. Hon satt med knäna ihop och fötterna inåt, medan hon drog händerna upp och ner längs underbenen.

"Min kärlek räcker inte till", sa hon. "Jag orkar inte kämpa mer."

När var det? Han funderar en stund. Visst ja, det var december då också. Det var för helvete julafton. De skulle fira hos hans pappa. Det var då han köpt halsbandet och ringen. Båda i vitguld med små nedsänkta diamanter. Han hade tvekat länge, men när sms:et var skickat och paketet inslaget kände han sig lycklig.

Han fnyser till. Vems kärlek var det som inte räckte till, egentligen? Något kramar kring strupen. Han kan fortfarande höra hennes vassa klackar mot stenplattorna när hon gick.

"Hon kommer att ångra sig", fräser han till duvan.

Den ger ifrån sig ett gnidande ljud och glor ut över taken med sin korkade duvblick. Arnold pressar ihop tänderna och sväljer hårt.

Efter den julen köpte han sin ljusblå Armani slimfit.

"Den framhäver dina muskler", sa expediten.

Hon hade rätt. Den sitter snyggt. Den kostade just skjortan, men då hade han inga problem med det. Pengarna var bara en knapptryckning borta. Först senare blev det riktigt besvärligt. Vid det laget hade Liv hittat en annan.

Han kisar ner mot gården. Stängslet kring landhockeyplanen finns kvar. Det har blivit fult och rostigt. Det var en plats där folk brukade träffas. Han råkade träffa dem där en dag, när han nyss fyllt tretton. Ett tag var de nästan kompisar. Han brukade stå bredvid dem. Inte så nära att de snackade med honom, men tillräckligt nära för att alla som gick förbi skulle tro att han var en av dem.

Sedan drog de av honom byxorna, de fula, av manchester med alldeles för smala och korta ben. Han flinar åt den dråpliga händelsen. Då kommer han att tänka på fimpen och dumskrattet kommer av sig. Fastän många år har gått funderar han på om den ligger kvar på asfalten. Han drar med handen över skäggstubben. Det svider till. Varje gång han rör vid kinden känner han den brännande svedan. De var fem: Han var ensam. Minnet av deras garv är som ett trasigt nagelband som man tvångsmässigt måste peta på trots smärtan. Han hade varit tyst alldeles för länge. Det var dags att göra dem medvetna om vad de ställt till med.

En kärring med sjalen fladdrande bakom sig, stretar med bärkassar i backen.

"Kolla där." Han spänner ögonen i duvan och pekar på den lilla figuren trettio meter nedanför. "Hon har flytt från krig och elände. De visar upp hennes livsöde på nyheterna varje kväll." Han tar en paus och försöker andas. Om hon skulle titta upp mot himlen såg hon ett par Gant skosulor. Kanske lägger hon huvudet på sned och tycker synd om honom. Nej, förmodligen inte, bara skriker ut sin ångest över att han vilken minut som helst kan krossa henne mot asfalten. "Det är henne det är synd om, så jävla synd om! Hon, måste lära sig att det finns andra som har det svårt."

Duvan vänder honom ryggen och flyttar längre bort på räcket.

Lampan tänds i trappuppgången närmast honom. Ingen får se honom. De ska bara beskåda den ensamma skinnjackan på golvet och fundera på vem de gjort illa idag. Det är dags att släppa taget nu. Det trycker mot bröstet. Släpp taget! Musklerna spänner i armarna och knogarna ömmar. Inte titta ner nu. Inte titta ner nu. INTE-TITTA-NER. Han tittar ner. Kärringen är borta. Hjärtat håller på att spränga bröstkorgen. Släpp taget för helvete! Han kastar överkroppen bakåt och skjortan hakar fast i räcket. En reva rinner iväg över ryggen, när han dunsar ner på loftgångens golv. Han blundar och lutar huvudet mot den kalla betongen.

De rosa gummistövlarna är av förskolestorlek, men ser gigantiska ut på nära håll. Ovanför stövelkanten flaggar ett lucialinne med trasig fåll. Tjejen ser overklig ut i sin alldeles för korta outfit. Håret glittrar i ljuset från loftgångens belysning. Från lägenheten bakom dem hörs julmusik. Låter det inte som Stilla natt? Kanske blir det en stilla natt i alla fall. Regnet har precis slutat falla.

Han häver sig upp till sittande, försöker dölja revan i skjortan och drar samtidigt fötterna intill sig. Hon ser på honom, inte på revan i skjortan eller Gant-skorna vars mocka har kollapsat i regnet. Hon har fixerat blicken på en punkt mellan hans ögon. Likgiltigheten han brukar möta finns inte hos henne. Kanske kommer hon från en annan planet.

"Vill du ha?" Hennes knubbiga hand håller en lussekatt framför näsan på honom. Doften av saffran är påträngande, nästan outhärdlig. "Jag har bakat dem själv."

Det ligger inte ett uns av stolthet i hennes röst, bara kallt konstaterande. Hon ler inte sådär tillgjort som kvinnor brukar göra. Kanske beror det på att hon bara är barnet, eller också är hon verkligen en utomjording.

Dörren till trapphuset slår igen med en skräll. På golvet står den vita påsen med bullar lutad mot väggen. Hon har lagt den korviga skapelsen, med ett russin nertryckt i degen, på hans lår. Fan också. Det kommer att bli en fläck på tyget.

Efter en stund smäller dörren igen och tjejen är tillbaka med två plastmuggar. Den mörkröda vätskan skvalpar över kanten och ner på betonggolvet. Hon sätter muggarna framför honom och sjunker ner med ryggen mot väggen. Ett par bylsiga kalasbyxor skymtar under lucialinnet. Hon trycker in en bulle i munnen och sliter av en bit. Arnold kan inte släppa henne med blicken, inte ens när gula saffranssmulor lägger sig som ett täcke över det vita linnet.

Ett par smulor far ut ur hennes mun, när hon pratar.

"Vad gör du här?"

"Jag bodde här tidigare, när jag var i din ålder."

"Okej, men vad gör du här nu?"

Arnold smakar på saften.

"Jag har en mission, liksom." Någonting lättar inom honom, när han säger det." Ett uppdrag alltså, jag måste genomföra."

Hon lägger huvudet på sned och vrider på munnen.

"Som Superman, typ?"

"Mm. Något i den stilen."

"Vem ska du rädda då?"

"Det är inte riktigt det, det handlar om. Jag vill bara få dem att förstå att de gjort fel."

Hon tar två rejäla klunkar saft.

"Okej. Som när jag klippte till Kalle, när vi gick på dagis. Det var dumt, jag vet, men först då fattade han att det var fel att ta min mössa." Hon vickar på de rosa gummistövlarna en stund, innan hon fortsätter. "Vem är det som gjort dig ledsen?"

Han skakar på huvudet.

"Typ, alla."

Hon slutar vicka. Hennes bruna ögon blir stora som saftmuggarna.

"Stackars dig. Det låter jättejobbigt."

"Nej, men vissa personer behöver nog få sig en tankeställare."

Hon sitter tyst en stund och biter sig i underläppen.

"Men hur ska du kunna veta att de fattat vad du menar?" Arnold vet inte vad han ska svara. "Kanske kan du bara fråga dem."

Han dricker upp saften och stirrar ner i plastmuggen.

"Det är inte riktigt så enkelt."

Tjejen kliar sig i tinningen med pekfingret som om hon själv försöker hitta svaret.

"Nu vet jag!" Han hoppar till och är nära att tappa muggen. "Du kan ge dem en chokladkaka. Sedan kan du se om de äter upp hela själv. Bjussar de, har de blivit snälla."

Han suckar. Hennes fråga är befogad, hur ska han faktiskt veta att de förstått? Kommer hans mission verkligen att göra skillnad?

Hon tar upp den sista bullen från påsen och räcker honom. När han inte gör någon ansats att ta emot den reser hon sig upp och kommer bort till honom.

"Vill du ha den sista?"

Arnold tar emot den.

"Vi delar den."

Han drar bullen mitt itu och räcker henne halva.

"Måste hem nu", säger hon. "Jag vill hem innan det är mörkt, förstår du."

"Aha, du är mörkrädd."

Hon drar på svaret.

"Inte precis."

Han möter hennes sorgsna blick. Det finns något hon vill berätta.

"Vad är det då?"

Hon sänker huvudet och drar i nästippen.

"Bara ledsen. Jag saknar min pappa." Arnold vill fråga vad som hänt honom, men avstår. Hon fortsätter förklara. "När mörkret lägger sig runt huvudet kommer tankarna. Tänket fastnar liksom där inne och snurrar runt. Fattar du? De knepiga tankarna. Bara ljuset kan få dem att försvinna."

Arnold försöker hänga med.

"Och då måste du gå hem?"

"Jag har en rosa papperslampa vid min säng. Om jag tänder den blir det ljus över hela kudden. Den får vara tänd hela natten. Då blir de knepiga tankarna rädda och ger sig iväg." Hon sätter pekfingret mot tinningen. "Och då plötsligt fattar jag vad jag behöver göra för att bli glad."

"Och det är?"

"Sova, såklart."

Hon har banne mig rätt. Det sitter en massa skit därinne, som inte kan komma ut. Faktiskt blir det värre när det är mörkt.

Disgrått övergår till kompaktsvart. Det hastigt fallande mörkret får honom att känna frustrationen igen. Liv beklagar sig än en gång över sin otillräckliga kärlek. Han ser på tjejen som häller ut resten av sin saft i en gammal glasburk som någon haft som askkopp.

"Tror du ljuset kan skrämma bort hat också?"

Hon stannar upp och vrider på munnen.

"Kanske."

Arnold tar sin jacka och hoppar upp.

Hon trycker på femman innan hon vänder sig mot honom. Hissdörren håller hon öppen med ena foten.

"Ska du ända ner till botten?"

Han nickar.

"Jag ska också hem."

Hon trycker på den gröna knappen och släpper igen dörren. Hisskorgen sätter fart neråt.

Arnold fnissar till.

"Man ska alltså inte fatta några viktiga beslut en mörk och gråmulen dag."

"Va?"

Han skakar på huvudet. Nu ska han gå hem och sätta sig under kökslampan med en kopp kaffe tills det ljusnar. Sedan ska han ringa till Kronofogden.